En romans, med varje tänkbar nyans

Olle Pettersson

Olle Pettersson

Författare: Martin blom

Han är en av Sveriges största kännare av klassiska frimärken. Olle Pettersson är mannen som gjorde kometkarriär i frimärksbranschen som tonåring, och idag 45 år senare är lika hungrig.

–       Det är väl nyfikenheten, säger han själv och skrattar.

På Humlegårdsgatan i Stockholm har Frimärkshuset Skandinavisk Filateli just fått in ett sterbhus. Två stora flyttlådor står på ett bord. Då hörs plötsligt ljudet av att någon vrider om en nyckel i gallergrinden som leder in i lokalen. Det är Olle Pettersson som dyker upp, lika ivrig som vanligt.

–       Vad spännande! Är det något klassiskt? Några skillingar och så där, frågar han och flackar med blicken mellan chef Johan Ericsson och flyttlådorna.

Så ser det ut, allt som oftast, hos Frimärkshuset i Stockholm där Olle hjälper till som konsult. En charmigt energisk man, som alltid är på glatt humör. Idag har Pettersson hunnit bli 61 år, men har fortfarande en makalös iver när det gäller frimärken.

–       Haha, ja men det är ju så roligt, säger Olle och börjar berätta hur det hela började.

–       Jag började samla när jag var sex år gammal. Det var min bror som är tre år äldre som började, och på den här tiden, 1958, var det väldigt många pojkar som samlade frimärken.

Men du hade från början inte tänkt dig att arbeta med frimärken?

–       Nej. Jag tänkte faktiskt på det här för några veckor sedan. Jag hade en ofantlig tur. Då när jag slutade nian, jag var väl inte så värst duktig i skolan och höll på mycket med frimärken, var jag med i en klubb ute i Nacka som hade lite religiös prägel. Det var en man som i ett församlingshem hade en klubb för unga killar och han var väldigt generös, han hade stora samlingar. Bland annat genom honom blev jag väldigt tänd på det här. Då sprang jag som pojke mycket på Frimärkshuset, men även hos andra affärer, och samlade USA. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, men så gick jag in på Frimärkshuset i augusti månad 1968. Då var jag 15 år. Jag frågade om jag fick börja jobba där och då sade de ”okej”. Jag blev springpojke och fick gå ärenden och så, så det var inga avancerade grejer. Men då märkte dåvarande chefen Einar Lundström att jag kunde en himla massa om frimärken, så då tog han sig an mig. Han hade inga egna barn, så det blev lite som att jag blev en son till honom. Då på den tiden hade Frimärkshuset 25 anställda i Stockholm och lika många i Leksand där man hade ett engrosbolag.

Olle fortsätter:

–       Så Frimärkshuset var ett jätteföretag i branschen. Jag trivdes jättebra. Det spelade ingen roll vad jag hade för lön, det var 600 kronor i månaden.

Men det blev aldrig aktuellt med någon annan yrkesbana?

–       Långt, långt senare, när frimärken hade en svacka på 80-talet, då började jag handla en del med antikviteter. Men så hände något. Jag träffade 1990 på Sven-Erik Beckeman i London, han hade flyttat utomlands redan på 70-talet. Han sade till mig att ”Olle, jag skulle vilja bygga upp en Sverigesamling”. Då ville han att jag skulle bli hans agent i Sverige. Jag märkte att det var en samlare som ”var på gång” och hjälpte honom och hittade grejer till hans samlingar. Det pågår än idag, och han har en av Sveriges största samlingar, tillsammans med Gustaf Douglas.

Det måste vara roligt, att få jobba med storsamlare och de allra raraste objekten?

–       Ja. Och jag har haft turen att alla som jag jobbat med dessutom har varit väldigt trevliga personer. Inga dryga personer, och det är inte alltid man får välja det. Olle skjuter nu in en jämförelse med hur det var när han började hos Frimärkshuset.

–       Då på mässor kunde det komma tusentals eller tiotusentals personer. Så är det inte idag, vi har förlorat bredden.

I början på 80-talet var det visst nästan en bubbla som sprack när det gäller investeringar i frimärken har jag hört?

– Ja, det stämmer. Men som tur är hade jag inte så mycket med investeringar att göra, jag kom  mest i kontakt med samlare. Men det där byggde nog på att man trodde att det hela tiden skulle komma många nya samlare.

Hur är det då idag, kan man investera i frimärken idag?

–       Absolut! Det som jag tycker är billigt är t.ex. klassiska fina brev, udda saker, vackra stämplar. Ja, om man är vettig i sitt köp så tror jag inte att man kommer förlora pengarna.

Olle berättar att han trots att marknaden blivit mindre upplever att vi idag har fler skickliga utställningssamlare än på många decennier.

– Det har berott till stor del på Jonas Hällström som varit den som styrt upp det här med intresset för att ställa ut. Att presentera det snyggt har blivit nästan något som är typiskt svenskt. Och vad man samlar har också förändrats mycket. Förr i tiden samlade man mycket kuriositeter, vilket senare blev mindre populärt för att idag åter ha kommit i ropet. Och stämplar, det kom egentligen inte igång förrän på 70-talet. 1975 hade jag startat Skandinavisk Filateli tillsammans med tre kollegor. Då hade vi i vår första offert ett ringtypsmärke som vi tog 60 kronor för. Det visade sig ha en stämpel ”Kjulsta”, och det var väl tio man som ringde på det märket. Så vi undrade vad det var som var så märkvärdigt, vi förstod ingenting. Vi hade alltså 1975 ingen aning om att det här var en sällsynt stämpel.

Hur är det med ditt eget samlande då?

–       Mitt stora intresse från början, förutom Amerika, var allting som hade med ringtyp att göra. Jag ställde även ut lite ringtyp tandning 14 och fick väl hyggliga medaljer, men sen sålde jag samlingarna för jag behövde pengarna till ett lantställe. Men då behöll jag, och samlar än idag, kuriositeter på ringtyp, utländska stämplar och lite udda saker. Sedan femton år tillbaka samlar jag hela världen i ett album fram till år 1900. Det är väldigt lärorikt och intressant och det har gått ganska bra, jag har fyllt det till kanske 90%.

Bland samlarna i Sverige har du blivit lite speciellt känd för det här med nyansering?

–       Ja, det började egentligen med att Einar Lundström på FH bad mig sortera lite 12 öre vapen. Folk har fått för sig att jag har något slags otroligt färgseende, men det är inte det som det bygger på. Utan jag har helt enkelt sett så fruktansvärt mycket material, så det bygger snarare på erfarenhet.

Olle säger att man kan ta hjälp av märkets stämpel, och att det därför är svårare att nyansera ostämplade märken.

–       Det finns ju självklart märken som går i varandra, visst, men går man igenom en samling så kan jag nog till 90% nånting säga på en gång vilken nyans det är. Sedan finns det märken där man verkligen får sitta länge och jämföra. Men jag hjälper gärna folk med sådant här till en rimlig kostnad för jag vill ju gärna att det ska vara rätt i en utställningssamling. Och det har då gjort att jag är med i den här expertjuryn vid utställningar.

Olle ingår dessutom i Filatelistförbundets expertråd, där några av våra största experter samarbetar.

–       Det handlar om att hålla utkik efter om det t.ex. dyker upp dubiösa brev på marknaden eller sånt. Men vi upplever att det är väldigt lite fuffens i Sverige, vi är förskonade i stor utsträckning.

Men om vi avslutningsvis återkommer till din entusiasm och iver, finns det fortfarande saker du aldrig har sett?

–       Ja, det kan vara vissa saker man letar efter, som varianter t.ex. Eller tidiga nyanser. Ofta när det kommer in ett sterbhus till ”FH” kan det ha varit oöppnat på 50 år. Det kan finnas vad som helst! Så ska man samla tycker jag man ska välja ett område där det fortfarande går att göra små fynd. Som ringtyp i tidiga nyanser.

Vår intervju har förstås väckt en del minnen, och Olle skrattar när han tänker efter.

–       Tänk om man hade en sån jätteaffär nu som FH var på 60-talet, det skulle ju kosta många miljoner att driva. Men det var en annan tid då. När Einar Lundström hade en annons i FH-nytt, som trycktes i 65 000 ex och skickades ut till kunder runtom i Sverige, då fick han in flera tusen beställningar. Helt otroligt. Så jag är väldigt glad över att ha varit med och upplevt det här. Nu vet ju inte vi hur många samlare det kommer finnas om tjugo-trettio år, men att man kommer samla frimärken, det är jag övertygad om.

/Martin Blom

Detta är första delen i en porträttserie över svenska filatelister som kommer publiceras löpande framöver.